Min sista dag i Zambia

Min sista dag i Zambia åker jag till- Zimbabwe!

Jag, Anne och Kerry tog taxi till gränsen och promenerade över till Zimbabwe. Först gick vi till Victoria waterfalls’ park, där man ser vattenfallen från ”rätt” sida. Sedan tog vi oss till Victoria falls’ town, en liten stad med 35000 invånare. Vi åt lunch på restaurang ” Mama Africa”, sedan strosade vi runt och tittade i butiker. En bra avslutning på min resa, tycker jag.

Jag skulle gärna velat åka på safari, men jag blev avrådd eftersom det är svårt att spåra och få syn på djuren under regnperioden. Under torrperioden vet man att de söker sig till vatten samt att de går att spåra. En grupp volontärer åkte på en endagssafari förra helgen, men de fick inte se så många djur. Jag får väl helt enkelt åka tillbaka hit en annan årstid.

En regnig dag

I lördags morse gick jag upp kl. fem. Halv sju blev Anne och jag hämtade med en jeep med öppet flak och bara en presenning över. Vi hade bokat en ”Rhino walk”, vi skulle titta på vita noshörningar i ett naturreservat. Väl framme regnade det ganska rejält. Det är ju som ni vet regnperiod nu.

Vi hade tre beväpnade parkvakter med oss. Två av dem sändes ut för att spana efter noshörningarna. Vi väntade en stund och började sedan gå. Regnet tilltog alltmer och efter en stund var det som att gå i ett träsk med vatten till fotknölarna. På vissa ställen hade floder bildats som vi var tvungna att korsa. De var säkert en meter breda och vattnet gick halvvägs upp till knäna.

Efter att ha gått i drygt en timme i hällregn hittade vi noshörningarna! I alla fall två av dem, en mamma och hennes unge som var två år, enligt guiden. Vi kunde gå ganska nära, kanske 10-20 meter ifrån dem. Det var värt allt regn i världen.

Vi såg även impalaantiloper, vårtsvin, giraffer, bufflar och olika fåglar. Men inga elefanter, tyvärr.

Väl hemma tog jag en låång dusch, och tänk, det fanns varmvatten! Det är lyxigt värre.

Min sista dag som volontär

Det är märkligt vad tiden går fort ibland. De här två veckorna har bara rusat förbi, men samtidigt känns det som om jag varit här hur länge som helst. Jag antar att det är för att det varit så intensivt.

Igår hade jag min sista dag som volontär. På förmiddagen var jag som vanligt på DCC school
med ”mina” barn. Jag frågade Benny, vår tolk och chaufför, vad han tyckte jag skulle bjuda barnen på. Han föreslog saft och kex, så vi åkte och köpte det. De blev jätteglada, och vi hade en mysig fikastund. Jag tror inte svenska skolbarn är lika lätta att göra glada.. Eller?

På eftermiddagen hade jag Art club på Christian academy school. Mannen som startade skolan berättade att när han flyttade till området såg han att barnen for illa. De hade alkoholiserade föräldrar, var föräldralösa eller hade andra svårigheter. Barnen höll till vid floden, och det hände att barn blev skadade eller till och med uppätna av krokodiler. Så han bestämde sig för att göra något. Med egna medel byggde han ett klassrum på sin tomt där han samlar alla barn som vill komma. Han undervisar dem så gott det går, vilket är ett enormt projekt med tanke på att klassrummet har jordgolv, tegelväggar och är överfullt med barn i alla åldrar.

Två gånger i veckan kommer volontärer och har Reading club och Art club. Det är väldigt uppskattat och både läraren och barnen är så tacksamma. Den här gången fick de måla ett träd med sina händer. Både barn och volontärer tyckte det var jättekul!

Gott nytt år 2013!

Min nyårsafton var väldigt lugn. Vi arbetade som vanligt på våra projekt, och efter middagen sov jag ett par timmar. Sömnen är sådär, dels är jag inte van att dela rum med fem andra personer, dels är det obekvämt att ligga under ett moskitnät i en våningssäng. Vid tolvslaget samlades alla som var hemma i baren vid poolen. Runt poolen hade de ställt flaskor med fyrverkerier i. Allt gick som planerat ända tills den sista raketen fyrades av. Flaskan välte och raketen for in i en vägg och exploderade. Det var bara ren tur att ingen blev skadad. Förutom den incidenten var det väldigt trevligt.

På nyårsmorgonen åkte jag, Asli och Giovanni till Royal Livingstone hotel klockan åtta. Där tog vi en motorbåt till Livingstone island, en ö som ligger precis ovanför vattenfallet. Egentligen är det sju vattenfall med olika namn. De ”upptäcktes” av David Livingstone 1865, har en bredd av 1.7 kilometer och ligger både i Zambia och Zimbabwe.

Väl framme på ön fick vi en guidad tur, och sen kom min största utmaning någonsin hittills.
Vi skulle simma över en del av Zambezifloden till en plats precis bredvid stupet, som kallas ”Devil’s pool”.
Eftersom det är regnperiod är vattennivån som högst just nu. På lördag stänger de devil’s pool just pga vattennivån. Vattnet är VÄLDIGT strömt och det finns krokodiler. Men de kommer inte så nära fallet, sägs det..
Det var en fantastisk upplevelse, men jag tror inte att jag skulle göra om det. Åtminstone inte vid högvatten.
Efteråt blev vi serverade frukost med utsikt över floden.

Resten av dagen tillbringade vi vid hotellets pool. Istället för lunch tog vi afternoon tea, och dagen avslutades med en drink vid floden där vi såg solnedgången.
Allt som allt en underbar början på det nya året, eller hur?

Bonusmaterial

Även detta hände i veckan:
Barnen i skolan där jag är på förmiddagarna fick rita, klippa ut och färglägga en stjärna. På stjärnan fick de sedan skriva vad de önskar inför nästa år. Till en början visste de inte vad de kunde önska, de flesta skrev att de ville klara proven i skolan. Men när vi tjatade: ”Ni kan önska precis vad som helst!” blev det lite större drömmar.

En höjdardag

Idag söndag var det dags för nya äventyr. Jag, Anne och Gaby åkte till Victoria falls bridge på morgonen. Bron går över Zambezifloden och är neutral zon, eftersom Zambia slutar på ena sidan och Zimbabwe börjar på andra sidan. Mitt på bron kan man hoppa bungyjump och swingjump, och från Zambiasidan kan man åka linbana över floden till Zimbabwe. Jag nöjde mig med linbanan.

Man skymtar linbanan på bilden

Här ser man delar av Viktoriafallen i bakgrunden

En lyxig dag

Tillbaka till lyx och bekvämlighet..
I lördags åkte Anne och jag till Victoria waterfalls, eller åtminstone till Royal Livingstone, lyxhotellet intill. När vi var nästan framme vid hotellet vimlade det plötsligt av fläckiga stolpar framför vindrutan på taxin. Det visade sig vara en giraff som stapplade över vägen cirka två meter framför bilen. Det var tydligen lika vanligt som när en älg springer över vägen hemma. Jag blev dock så tagen att jag inte hann ta någon bild.
Vi spenderade hela dagen på hotellet där vi bl.a. unnade oss massage och annat trevligt.
När vi skulle hem på kvällen stod det två zebror vid poolen och betade. De hann jag däremot ta en bild på!

En av zebrorna

Utsikten från massagetältet

En känslosam dag

På förmiddagen var vi på samma skola som igår förmiddag. Vi började utomhus som omväxling och sysselsatte barnen med diverse lekar. En flicka som jag lekte mycket med igår kom ganska snart fram till mig, tog min hand och följde mig överallt. När vi satte oss i skuggan för att vila och dricka vatten frågade jag henne lite om var hon bodde och om hon bodde med sina föräldrar. hon berättade då att hon bodde med sin pappa och styvmamma. ”Min mamma dog för fem månader sedan”. Jag frågade om hon var sjuk och hon nickade bara. Jag ville inte fråga mer men jag är nästan säker på att hon dog i aids. Flickan var elva år.

På eftermiddagen åkte vi till en liten skola med jordgolv tegelväggar och ett litet fönster. Ingen elektricitet, så det var ganska skumt i rummet. Läraren var fantastisk, en eldsjäl som välkomnade oss med öppna armar. Vi delade upp gruppen i yngre och äldre och jag och Susan tog de äldre. Jag gick igenom alfabetet på tavlan och de skrev av på papper. En del kunde inte en bokstav, men en flicka skrev en liten berättelse helt felfritt. Det är svårt att veta var man ska lägga ribban när kunskaperna är så olika.

En intensiv dag

Idag var min första riktiga volontärdag(foton kommer så småningom). Vi äter frukost sju, åker med respektive minibuss till våra projekt kl åtta, tillbaka för lunch kl tolv, planerar för eftermiddagens projekt, ut igen kl två, tillbaka kl fyra, middag kl sex, planering för morgondagens förmiddagsprojekt, i säng vid tio.

På förmiddagen var jag på en liten skola i utkanten av stan. Halva tiden läste vi saga och pysslade och andra halvan var vi på en öppen plats och spelade fotboll(inte jag) och hoppade twist(jag!). Det är svårt att förklara hur annorlunda allting är här, men det är verkligen som att vara i en film.

När vi kom hem för lunch sa Anne, Sarah och Stephanie att vi måste slänga oss i poolen med kläderna på för att stärka teamet. Så det gjorde vi. Två gånger. Det kallar jag teambuilding!

Idag har jag också äntligen fått tag på internet till min iPad. När jag beklagade mig sa alla: This is Africa, it takes time, don’t worry. Jag försöker lära mig det nu. Jag var även och handlade på Super Market idag. Väl framme vid kassan blev det strömavbrott och becksvart i hela butiken. Detta händer överallt i stan med jämna mellanrum. Det är bara att vänta. Idag hade vi tur att vi bara behövde vänta fem minuter.

Vägarna är fruktansvärt dåliga, inte bara utanför stan utan överallt. Gropiga lervägar, så man får akta huvudet när man åker bil och helst inte ha huvudet nära rutan. Michael, en volontär, bet hål i läppen här om dagen när han inte var uppmärksam och bilen körde i en stor grop.

Det var allt för stunden. Jag ska försöka lägga upp bilder i morgon. God natt på er!

Julafton 2

Förra rubriken skulle naturligtvis vara juldagen. De firar ju inte julafton i övriga världen. Eftersom julafton var min ankomstdag kunde jag inte delta i några projekt den dagen, men de andra droppade in vid halvfemtiden som vilken arbetsdag som helst. Eftersom jag flög med british airways fick jag dock kalkon med sötpotatis till varmrätt och mince paj med grädde till efterrätt på planet vilket var trevligt.