En känslosam dag

På förmiddagen var vi på samma skola som igår förmiddag. Vi började utomhus som omväxling och sysselsatte barnen med diverse lekar. En flicka som jag lekte mycket med igår kom ganska snart fram till mig, tog min hand och följde mig överallt. När vi satte oss i skuggan för att vila och dricka vatten frågade jag henne lite om var hon bodde och om hon bodde med sina föräldrar. hon berättade då att hon bodde med sin pappa och styvmamma. ”Min mamma dog för fem månader sedan”. Jag frågade om hon var sjuk och hon nickade bara. Jag ville inte fråga mer men jag är nästan säker på att hon dog i aids. Flickan var elva år.

På eftermiddagen åkte vi till en liten skola med jordgolv tegelväggar och ett litet fönster. Ingen elektricitet, så det var ganska skumt i rummet. Läraren var fantastisk, en eldsjäl som välkomnade oss med öppna armar. Vi delade upp gruppen i yngre och äldre och jag och Susan tog de äldre. Jag gick igenom alfabetet på tavlan och de skrev av på papper. En del kunde inte en bokstav, men en flicka skrev en liten berättelse helt felfritt. Det är svårt att veta var man ska lägga ribban när kunskaperna är så olika.

20121228-132149.jpg

20121228-132244.jpg

En intensiv dag

Idag var min första riktiga volontärdag(foton kommer så småningom). Vi äter frukost sju, åker med respektive minibuss till våra projekt kl åtta, tillbaka för lunch kl tolv, planerar för eftermiddagens projekt, ut igen kl två, tillbaka kl fyra, middag kl sex, planering för morgondagens förmiddagsprojekt, i säng vid tio.

På förmiddagen var jag på en liten skola i utkanten av stan. Halva tiden läste vi saga och pysslade och andra halvan var vi på en öppen plats och spelade fotboll(inte jag) och hoppade twist(jag!). Det är svårt att förklara hur annorlunda allting är här, men det är verkligen som att vara i en film.

När vi kom hem för lunch sa Anne, Sarah och Stephanie att vi måste slänga oss i poolen med kläderna på för att stärka teamet. Så det gjorde vi. Två gånger. Det kallar jag teambuilding!

Idag har jag också äntligen fått tag på internet till min iPad. När jag beklagade mig sa alla: This is Africa, it takes time, don’t worry. Jag försöker lära mig det nu. Jag var även och handlade på Super Market idag. Väl framme vid kassan blev det strömavbrott och becksvart i hela butiken. Detta händer överallt i stan med jämna mellanrum. Det är bara att vänta. Idag hade vi tur att vi bara behövde vänta fem minuter.

Vägarna är fruktansvärt dåliga, inte bara utanför stan utan överallt. Gropiga lervägar, så man får akta huvudet när man åker bil och helst inte ha huvudet nära rutan. Michael, en volontär, bet hål i läppen här om dagen när han inte var uppmärksam och bilen körde i en stor grop.

Det var allt för stunden. Jag ska försöka lägga upp bilder i morgon. God natt på er!

20121227-134906.jpg

20121227-134933.jpg

20121227-134955.jpg

Julafton 2

Förra rubriken skulle naturligtvis vara juldagen. De firar ju inte julafton i övriga världen. Eftersom julafton var min ankomstdag kunde jag inte delta i några projekt den dagen, men de andra droppade in vid halvfemtiden som vilken arbetsdag som helst. Eftersom jag flög med british airways fick jag dock kalkon med sötpotatis till varmrätt och mince paj med grädde till efterrätt på planet vilket var trevligt.

Julafton

Vid lunchtid på juldagen åkte vi till en lodge utanför stan. Det visade sig vara en restaurang inhyst i ett litet trähus. Utanför i den prunkande trädgården hade de ställt upp två gigantiska tält där det var dukat till fest. Vi hade en underbart trevlig eftermiddag med god mat och dryck, sång och lekar. Solen värmde rejält, så det var tur att vi satt under tak. En väldigt annorlunda jul.

20121227-121200.jpg

20121227-121244.jpg

20121227-121428.jpg

Äntligen!

Efter en lång och strapatsfylld resa är jag nu på plats i Zambia. Men jag tar det hela från början. Klockan elva söndag förmiddag påbörjade jag min resa hemifrån och vid tvåtiden måndag eftermiddag checkade jag in på Livingstone backpackers. Att kalla det kulturkrock är ingen överdrift, men efter tre dagar känner jag mig ganska hemma här. Det svåraste är faktiskt språket. Jag hör engelska med amerikansk, brittisk, skotsk, irländsk, australiensisk, holländsk, fransk och italiensk accent. Halva boendet är för backpackers och den andra halvan för oss volontärer. Det är spartanskt och slitet, men det är ingenting mot lokalbefolkningens boenden. Att kalla de hus är för mycket sagt. Jag fick en introduktion när jag anlände och efter det försökte jag installera mig. Jag bor i en sovsal med åtta bäddar. När jag skulle montera upp moskitnätet i min överslaf satt det en ödla i taket. Han satt så stilla att jag tänkte att han nog dött och blivit en fossil, men när jag skulle lägga mig var han försvunnen. Jag letade i sängen och förvarnade Anne från Holland som sover under mig att någon av oss troligen fått en sängkamrat. Hon har varit här i två månader och är ganska härdad, så hon ryckte bara på axlarna. Sedan dess är ödlan försvunnen.

20121228-175829.jpg

20121228-180004.jpg

20121228-180025.jpg

Avresan närmar sig

Mindre än två dagar kvar till avresa. Packningen är klar, pengarna växlade och i morgon tar jag första malariatabletten. Jag känner mig någorlunda förberedd mentalt men inser samtidigt att jag kommer att uppleva saker man inte kan förbereda sig inför.