Äntligen!

Efter en lång och strapatsfylld resa är jag nu på plats i Zambia. Men jag tar det hela från början. Klockan elva söndag förmiddag påbörjade jag min resa hemifrån och vid tvåtiden måndag eftermiddag checkade jag in på Livingstone backpackers. Att kalla det kulturkrock är ingen överdrift, men efter tre dagar känner jag mig ganska hemma här. Det svåraste är faktiskt språket. Jag hör engelska med amerikansk, brittisk, skotsk, irländsk, australiensisk, holländsk, fransk och italiensk accent. Halva boendet är för backpackers och den andra halvan för oss volontärer. Det är spartanskt och slitet, men det är ingenting mot lokalbefolkningens boenden. Att kalla de hus är för mycket sagt. Jag fick en introduktion när jag anlände och efter det försökte jag installera mig. Jag bor i en sovsal med åtta bäddar. När jag skulle montera upp moskitnätet i min överslaf satt det en ödla i taket. Han satt så stilla att jag tänkte att han nog dött och blivit en fossil, men när jag skulle lägga mig var han försvunnen. Jag letade i sängen och förvarnade Anne från Holland som sover under mig att någon av oss troligen fått en sängkamrat. Hon har varit här i två månader och är ganska härdad, så hon ryckte bara på axlarna. Sedan dess är ödlan försvunnen.